Elocutio är en av den klassiska retorikens partes eller delar. Ordet betyder ungefär utförande och är antagligen det som de flesta associerar retoriken i stort med: själva skrivandet, formuleringarna, ordvalen. Det finns naturligtvis massor av infallsvinkar på detta, och eftersom jag saknar fantasi tänkte jag börja i antiken, med det som brukar kallas talarens fyra dygder. Det är ett lite märkligt namn, men med dem som ideal för sitt tal tror jag man kan komma en bit. Ett bra tal ska vara puritas, perspiquitas, ornatus et aptum, det vill säga rent, klart, smyckat och anpassat. Detta kan möjligen behöva broderas ut en smula. 

Rent

Puritas betydde i det gamla Rom att talet skulle vara språkligt (inklusive uttalsmässigt) korrekt, och visst finns den aspekten fortfarande. I talat språk kommer man förstås i viss mån undan med just talspråk, även om man förstås ska undvika att svära i kyrkan (det är inte ofta man menar det bokstavligt) eller typ mumla. Och vad som är språkligt rent och rätt varierar naturligtvis från situation till situation: De ord du förväntas välja på en anställningsintervju är helt andra än när du skriver en arg lapp i tvättstugan. I begreppet rent vill jag dessutom utöver det lilla som sagts om stil, grammatik och diktion nämna en deldygd till: att hålla sig till ämnet. Det ska vara tydligt vad du menar, vill och pratar om. Det går fortfarande utmärkt att uttrycka sig väl, göra utvikningar och komma med överraskningar.

Klart

Perspiquitas kan man säga handlar om att säga lagom mycket: Det du säger ska vara relevant, fylligt och exakt. Ibland känns det som att man måste välja ett eller två av de tre, men ingen har sagt att det ska vara enkelt att skriva tal … Men ofta är det rätt enkelt. Vad svarar du om någon frågar dig var du bor? Tja, det beror på vem som frågar, samt var och när, eller hur? Om det är en italiensk medturist på en strand i Thailand torde svaret vara typ ett land, om det är någon som försöker småprata på ditt nya jobb typ en stadsdel, och är det fastighetsskötaren som ska laga ditt element typ ett lägenhetsnummer. Lagom exakt tenderar helt enkelt att vara relevant. Men man får inte glömma det fylliga: Som talare måste du måla lite med orden så att åhörarna inte bara förstår utan ser, hör och känner det du säger.

Smyckat

Ornatus kan förstås låta en smula ytligt – bilden av retoriken som konsten att dölja svag argumentation med eleganta formuleringar och retoriska figurer är väl rätt exakt den vi retoriker försöker motverka, och det tycker jag vi kan göra med gott samvete: Det råder ingen som helst motsättning mellan ett vackert språk och hederliga fakta och resonemang – mellan form och innehåll, mellan elocutio och inventio om man så vill. Metaforer, figurer och andra stilgrepp kan ofta göra det tydligt vad du menar. Och ett välskrivet tal som är underhållande att lyssna på gör ju förhoppningsvis så att åhörarna just lyssnar. Här på bloggen finns en kortfattad men så sakteliga växande lista över figurer och troper som kanske kan ge lite inspiration.

Anpassat

Aptum är i slutänden den viktigaste av de fyra ledstjärnor elocutio upphöjt till dygder; jag skulle säga att den rymmer de föregående tre. För att ett tal ska funka gäller det framför allt att utgå från situationen och publiken: Vad är det för typ av tal som passar? Ska du tala högtidligt eller vardagligt? Vad vet du om dem som lyssnar? Hur mycket kan de sedan tidigare? Vilka delar av frågan är viktiga för dem? Hur länge orkar de lyssna? Vad kan du göra för att de ska känna samhörighet med och förtroende för dig?