Ett tal eller en text måste förstås anpassas till sin situation. Varje taltyp och sammanhang (och publik!) har sina konventioner vad gäller saker som formalitet, svåra ord och interaktion med åhörarna. Kort sagt: sin stil. Sen väljer man ju själv hur man ska förhålla sig till stilen och förväntningarna; det går förstås att bryta mot dem på olika sätt. Och det kallas helt enkelt för att göra ett stilbrott. Det mest klassiska stilbrottet är nog att slänga in ett oväntat ord ur det förment lägre registret: en svordom eller ett slang-, dialekt- eller typiskt ungdomligt ord eller begrepp.

Stilbrottslingen kan ha flera olika motiv, men ofta handlar det om ethos och det man själv vill framstå som. Kanske som någon som inte är så himla fin i kanten, någon som inte drar sig för att visa känslor (eller någon som pratar om något som är så viktigt och angeläget att det kräver hårda ord), eller någon som är folkligare och mänskligare än vad hen hittills gett åhörarna anledning att tro. Man kan förstås också använda det ironiskt genom att framställa någon fackterm eller floskel som löjlig (här handlar det förstås om stilbrott ”uppåt”) eller självironiskt, som ett sätt att visa att man är medveten om sin egen stelhet, bristande folklighet eller höga ålder. Men framför allt är det ju roligt och därmed bidrar det hoppeligen till att åhörarna hajar till och lyssnar än mer uppmärksamt.

Men viktigare är naturligtvis att dessa annonser blir ett ytterligare exempel på den allmänna förljugenheten i den officiella prostitutionsdebatten och dess märkvärdiga juridiska och polisiära turer. Ty i verkligheten saluför tjejen på gatan och societetsbruden inför prästen bägge sin fitta; den ena för korttidsanvändande och den andra för långtids. (Jan Myrdal)

Ett oavsiktligt och misslyckat stilbrott kallas för barbarism.