Att skriva ner och träna in (eller åtminstone träna på) sitt tal är ofta ett orosmoment inför själva framförandet. Just framförandet pratar vi mer om under actio, men när vi nu är inne på den av retorikens partes (delar) som kallas memoria (som förstås betyder minne och handlar om hur man ser till att orden flyter på som de ska) kan det vara läge att nämna det bästa tips jag har för den som är nervös inför att tala inför andra: Förbered dig. Jag förstår att det låter förnumstigt (och det är inte alltid man har den tid man skulle vilja), men att vara väl förberedd är naturligtvis centralt.

Manus?

Och förberedelserna har förstås till viss del att göra med memoria. En bra start är att fråga sig hur fritt eller manusbundet man vill försöka hålla sitt tal. Som det allra mesta som har med retorik att göra bör man anpassa sig till situationen. Det är ganska sällan det är det naturliga valet att ha ett ordagrant manus framför sig: Begravningstal brukar nämnas, annars är det mest när man framför officiella uttalanden, där det som sägs ska vara exakt det som står. Om så inte är fallet tycker jag det ord för ord-manuset bör undvikas, av två anledningar: Dels för att det blir alltför inbjudande att helt enkelt läsa innantill, och då kommer talaren titta på sitt papper i stället för på sin publik, dels för att det när man väl lyft blicken under några meningar är väldigt svårt att hitta tillbaka i den långa och täta texten, och då kommer man lätt av sig. Men det är du själv som vet bäst. Om du är jättenervös, tycker det är fruktansvärt att stå där och är rädd att få blackout eller tunghäfta eller börja babbla i gud vet vilken riktning är det klart att du kan ha hela texten framför dig. Ett manusbundet tal kan vara bättre än ett fullt av avbrott och stakningar.

Å andra sidan tycker jag inte man ska slita för mycket med att kunna framföra sitt tal helt utantill eller ur hjärtat heller, för det där manuspappret är inget problem så länge du hanterar det rätt. Om inte annat kan det lösa problemet med vad du ska göra av händerna (eller åtminstone en hand) när du talar.

Manus.

I de flesta situationer och för de flesta talare är ett stolp- eller stödordsmanus ett utmärkt val. Stolparna kan bestå av viktiga eller sammanfattande ord och fraser, men också av de första orden i varje stycke eller avdelning. Oavsett vilket tenderar de flestas stolpar att bara bestå av svarta streck på vitt papper. Gott så, men det kan göras bättre genom att man tar vara på papprets möjligheter. Skriv olika saker med olika stor stil, använd olika teckensnitt, olika färger, feta, kursivera, dra pilar … Allt som kan hjälpa dig att hitta genom manuset.

Och allt detta är naturligtvis lika användbart – och minst lika viktigt – om det är så att du har ett ordagrant manus. Då är det ju synnerligen nödvändigt att kunna hitta i manuskriptet, så det får inte vara för tätt. Och fetningar, färger och annat kan hjälpa dig att hitta, andas och rentav betona rätt.

Nu har vi pratat om de här två manustyperna som helt åtskilda, men naturligtvis behöver ett manus med stolpar inte bara bestå av stolpar. Är det någon bit du vill ha exakt, som ett citat eller bara en formulering du ofta snubblar på eller är väldigt nöjd med, så skriv ut den exakt. Men se till att den är lätt att hitta på pappret.

Pappret ja. Om det är så att du har en talarstol eller ett bord att lägga ditt manus på spelar det förstås ganska liten roll hur det ser ut, men om du ska stå med det i handen kan det vara värt att fundera på just det. Om situationen är det minsta formell, högtidlig, välklädd eller professionell tycker jag man bör undvika att stå med ett kollegieblock framför sig. Det är helt enkelt inte snyggt (om du inte är en sån som kan dra nytta av att framstå som just informell och charmigt opolerad). Också formatet har betydelse: Håll inget större än ett A5 i handen. Detta är dels för att större papper skymmer dig, för att ett litet papper är lättare att hålla med en hand, och med lite tur gör det så att din andra hand kan hänge sig åt den sorts helt naturliga rörelser händer är så bra på att göra helt utan vår inblandning när vi samtalar med någon, men som är så mycket svårare att få fram när vi talar inför någon. Dessutom förstärker ett stort papper minsta lilla darr på handen och riskerar därmed att få dig att framstå som nervös om du inte är det eller mer nervös än du eventuellt är. Och den risken finns förstås med mindre format också om de är för tunna, så ett lite kraftigare papper kan vara att rekommendera. Det kan kännas som att stå och leka schlagerfestival att bläddra mellan sina manuskort, men så länge du inte står och tittar för mycket på dem drar de mycket lite uppmärksamhet till sig.

Träna!

Så långt manus, men det var ju det där med själva memorerandet … Det går att träna upp sitt minne, och det finns faktiskt tekniker för att lättare komma ihåg till exempel ett tal. Här föreslås emellertid ett lite vardagligare tillvägagångssätt: träna. Medans du skriver talet (om nu skriver är rätt ord – ska du bara ha ett stolpmanus kanske du inte skriver ner hela talet utan just stolparna och en del särdeles viktiga eller slagfärdiga delar), överväger ordval och byter plats på stycken får du en del träning. Texter man brottats lite med finns i viss mån kvar i arbetsminnet, och det kommer du att märka när det är dags att träna på att framföra hela talet.

För det är när du tränar på att framföra hela talet du får veta hur det låter, hur långt det är, om det finns något ställe du lätt tappar tråden på, om du behöver justera ditt manus och så vidare. Försöka att tala så högt och tydligt som du kommer att göra vid själva framförandet. Om du ska stå upp när du håller talet gör du naturligtvis det också när du tränar. Om du har nerver till det filmar du dig själv när du tränar för att få en annan blick på dig själv (men en spegel eller en publik bestående av någon som råkar finnas till hands kan också lära dig en del om dig). Efter några varv sitter hoppeligen de eleganta formuleringar du vill ha exakt som de ska, och delarna där emellan flyter på men blir kanske lite olika varje gång – det ger talet liv.