Ska man vara petig brukar man inte använda ordet topos utan status om de här, men funktionen är densamma. Status betyder ungefär position och ordet användes om både olika ställningar en boxare eller brottare intar vid matchens början och om olika platser på slagfältet – platser som kräver olika försvarsstrategier. Såna här uppställningar, liksom skoluppgifter om juridiska tal, tenderar att handla om försvarstal, och det är ändå rätt sympatiskt att de tydligen ligger oss närmre till hands än anklagelseditona.
Statusläran handlar emellertid inte bara om försvar, eller för den delen om att anklaga någon för något, utan kan vara en god hjälp varje gång man vill studera eller utreda en situation grundligt. Därför finns det en lite mindre juridisk version av de fyra frågorna i avsnittet om allmänna platser.
Faktafrågan
Som man kan ana handlar status coniecturae om just fakta i ärendet: Är den åtalade rätt person? Har hen motiv? Möjlighet? Finns det bevisning eller incidier som talar för eller mot att det är den åtalade som begått brottet? De här frågorna är lätta att tänka sig i genrens arketypiska situation, alltså domstolen, men också tidigare i processen, alltså i utredningen (means, motive and opportunity, som de säger på tv).
Definitionsfrågan
Det mest konkreta definierandet man medelst status finionis hänger sig åt i rättssalen är förstås brottsrubriceringen: Var inte detta förmenta mord snarare dråp? Eller rentav vållande till annans död? Men det kan dyka fler ord vars betydelser är värda att diskutera: Om åklagaren påstår att den åtalade brukar bete sig på ett visst sätt kan man fråga sig om hen verkligen gör det tillräckligt ofta för att det ordet ska passa. Om det gäller att hen betett sig aggressivt undrar vi var gränsen går mot att bete sig bestämt, och dessutom kan vem som helst bli upprörd.
Kvalitetsfrågan
Även status qualitatis har sin plats i egentliga rättegångar: Är det här verkligen ett brott? är en fråga försvaret gärna tar upp när det gäller till exempel hets mot folkgrupp, sexual- eller ekonomiska brott. Är brottet allvarligt? Hur kan vi presentera det som hänt på ett sätt som talar för vår sak? Finns det omständigheter som försvårar eller förmildrar? Dessa omständigheter kan röra såväl situationen kring själva brottet som historien innan, offret och naturligtvis gärningsmannen själv: Det var inte meningen, jag blev tvingad/lurad, jag agerade i självförsvar, han har mobbat och hotat mig och andra länge, jag har aldrig gjort något liknande innan, jag har haft det svårt hela livet, jag erkänner och ångrar mig djupt osv. Och som läsaren ser går det mesta här att applicera även om man i stället står till svars inför en förälder, kollega, partner, medtrafikant eller vem det nu råkar vara.
Kompetensfrågan
Status translationis åberopas däremot ganska sällan i just rättssalen, även om det händer. Kan ni verkligen döma? Har ni den rätta kompetensen? Den formella eller moraliska rätten? Finns det risk för jäv? Om vi stannar vid skranket kan vi förstås tänka oss att den sista frågan dyker upp – det gör den ju ibland; det händer att nämndemän byts ut och till och med att rättegångar görs om. Också frågan om domstolens rätt aktualiseras ibland, men då i mer politiska sammanhang som mer eller mindre tillfälliga tribunaler om krigsbrott eller brott mot mänskligheten: Saddam Hussein och Slobodan Milošević erkände till exempel aldrig sina respektive åklagare och domare.
De andra invändningarna brukar i stället riktas mot någon som anses agera som domstol utan att vara det. Ofta är denna någon media, vars granskningar eller kampanjer ibland sägs just döma någon som inte får en ärlig chans att försvara sig. Det kan vara anklagelser som väcker berättigad upprördhet fast de ligger för långt bak i tiden eller helt enkelt inte håller för rättslig prövning.
Ett varningens ord
Men när man skriver försvarstal gäller det att se upp, för här finns det en risk att det blir för mycket av det goda: Olika försvar kan nämligen hamna i konflikt med varandra. Om du säger både Det var inte jag och Det var inte meningen framstår du inte som särskilt trovärdig.