Ordblandning är något så enkelt som att framhålla ett ord eller en fras genom att anpassa ordföljden, i regel genom att placera det viktigaste först eller ibland sist. De klassiska retoriklärarna lade betydligt större vikt vid sånt här än sina sentida kollegor helt enkelt för att latin och grekiska med sina många böjningsformer har mycket friare ordföljd och därmed mycket större möjligheter till variation och därmed uttryckta nyanser än många moderna språk. Ordblandning är faktiskt ganska svårt att diskutera isolerat, i synnerhet i talat språk där man har möjlighet att dessutom betona meningen på olika sätt. Men man kan ändå testa att kasta om lite och se vad som förändras:

Hon tyckte inte det var en bra idé.

En bra idé tyckte hon inte det var.

Inte tyckte hon det var en bra idé.

Det tyckte hon inte var en bra idé.

Det tyckte hon var en bra idé – inte.

(Om du i läsande stund befinner dig efter 1996 avråder jag från sista varianten)