Här ska man inte låta sig luras av namnet – att standarddispositionen kallas just standarddispositionen betyder inte att den används sådär slående ofta eller är ett särskilt neutralt val av disposition. Den är en tämligen stiliserad beskrivning av ett tal där alla nödvändiga delar finns med i en ordning som funkar, men det innehåll som med tiden fyller delarna kan mycket väl visa sig passa bättre i en annan ordning. Hur stora talets olika delar ska vara bör man också vara väldigt försiktig med att säga något generellt om. Standarddispositionen ska alltså inte användas som mall, utan som inspiration: något att ha i bakhuvudet medan man skriver och sätter ihop sitt tal; den är något man utgår från, men sedan oftast lämnar. Den brukar användas i politiska och juridiska tal, men mer sällan i lov- och klandertal, där man inte riktigt argumenterar på samma sätt. Olika författare delar – förstås – in den på lite olika sätt, men de grundläggande delarna heter så här:

exordium
narratio
propositio
argumentatio
conclusio

Exordium

Exordium är naturligtvis inledningen, och med det menas ingen lång ouvertyr, utan verkligen bara början: en eller på sin höjd några meningar. Men vi ska inte låta det hindra oss från att ställa höga krav på exordiet: Det ska göra åhörarna uppmärksamma, läraktiga och välvilligt inställda. Detta är uppenbarligen en väldigt viktig del av talet, så den är värd en hel del omtanke. Det sägs ibland att exordium kan utgå från tre saker: ämnet, talaren eller publiken. Man kan börja från början rent kronologiskt, eller tvärt och oväntat mitt i, eller inleda väldigt defensivt för att bygga upp inför ett ”Men …”, eller genom att säga något om den specifika situationen, eller helt enkelt presentera sig på ett sätt som kan tänkas tilltala åhörarna (visa på kunskap, förståelse, ödmjukhet …).

Narratio

Narratio – berättelsen – är den del av talet där du ger bakgrund till den tes du förfäktar och de argument du försvarar den med. Men det behöver inte vara en egentlig berättelse som sträcker sig över tid. Det det gäller är att på ett övertygande sätt beskriva världen på ett sådant sätt att din tes framstår som fullständigt självklar, för narratio är i allra högsta grad en del av argumentationen. Här gäller det således att välja sina ord och kunna sitt elocutio. Vill du få åhörarna att rösta för den sittande regeringen – nämn några saker som funkar bra i samhället och medge att det förstås finns utmaningar, men att vi så länge vi arbetar tillsammans står oss väl trots en osäker omvärld. Vill du att de ska rösta på oppositionen – nämn några saker som inte funkar i samhället och visa att regeringen är antingen ansvarslösa drömmare eller visionslösa fegisar. Vill du att de ska bränna asylboenden – säg att det pågår en invasion men att vi minsann ska ta Sverige tillbaka. Använd ett målande språk som får fart på åhörarnas fantasi och inre bilder.

Propositio

Propositio är talets tes – den idé du talar för eller mot. Det är också den mest flexibla delen i standarddispositionen; den kan läggas såväl först som sist, och till och med utelämnas helt. Det är lätt att tänka sig situationer där den är så självklart underförstådd att det nästan blir vulgärt att säga den rakt ut (man hör rätt sällan politiker säga ”Rösta på mig”), och i argumenterande texter kan tesen lika gärna stå i rubriken som i själva texten. Ett tal – i synnerhet ett längre – kan naturligtvis innehålla flera olika teser.

Argumentatio

Argumentatio delas ibland in i probatio, där talaren argumenterar för sin tes, och refutatio, där hen bemöter (explicita eller tänkta) motargument. I politiska tal finns det flera olika sätt att underbygga tesen: Man kan påvisa att den är förnuftig och nyttig, eller att den är behjärtansvärd och välmenande – rentav moraliskt rätt (helst både och). Man kan låta ett exempel illustrera hur viktigt det är att idén genomförs, och man kan jämföra situationen med en liknande – verklig eller i all pedagogisk välmening konstruerad – för att göra tydligt hur bra allt kommer bli om publiken bara gör som du vill. I juridiska tal gäller det att välja vilken eller vilka status som går att använda för din sak.

Conclusio

Conclusio, ibland kallat peroratio, är naturligtvis avslutningen. Det är inte ovanligt att man summerar det viktigaste som sagts – det är absolut inte förbjudet att upprepa sig. Och mot slutet av talet har du förhoppningsvis fått med dig publiken så pass att du kan öka intensiteten och spela mer på känslor. Slutet – alltså själva slutet, typ sista meningen – är förstås väldigt viktigt. Det bör naturligtvis vara bra, men först och främst ska det vara tydligt. Låt aldrig ett tal rinna ut i sanden! Ha ett ordagrant planerat slut, men visa också att du är klar: Tacka, sätt dig ner, ta ett steg bakåt eller åt sidan, eller vad som nu passar i den specifika situationen.

Standarddispositionen är som sagt ofta en bra utgångspunkt, men i slutänden bör man låta innehållet styra; kan du få talets olika delar att följa elegant och till synes naturligt på varandra är mycket vunnet. Man kan hålla tal som är ett enda narratio från början till slut, eller börja med tesen och sedan bara rada upp argument. Och det är verkligen inte säkert att den ordning du kommer på eller skriver talets delar i är den de helst bör framföras i.