Hur länge sedan är 1993?

Det här här förstås bilder med budskap. Inte bilder med ett budskap, utan flera. Det första går på temat Vad var det jag sa? där Pehrson vill visa att han minsann – och här unnar sig eder retorikbloggare att använda ett uttryck som är ganska trendigt bland svenska politiker just nu – stått på rätt sida av historien och tyckt saker som nu är comme il faut långt före alla alla andra som en annan hipster. Sen är det väl oklart hur bra just de här frågorna lämpar sig för det greppet: Kärnkraftsmotståndet har förvisso sjunkit en aning, liksom Natoditot – åtminstone bland befolkningen i stort. Bland politiker och proffstyckare har militäralliansen däremot blivit väldigt populär på kort tid, så där kan han framstå som framsynt.

Vem vare som sa? Vem vare som sare?

Naturligtvis vill en politiker kunna säga just Vad var det jag sa? Det är förtroendeingivande att kunna visa att man varit varit steget före. Den som oftast spelar det kortet är Jimmie Åkesson som gärna nämner att han och hans sverigedemokrater inte varit naiva utan varnat för utvecklingen och såg det komma – för det är ungefär så man brukar formulera sig; själva frasen Vad var det jag sa? skulle nog låta ganska barnslig. Några som också skulle kunna prata mer på det temat är förstås Miljöpartiet, som i större grad borde kunna hänvisa till en stolt historia och ett ädelt ursprung i takt med att klimatförändringarnas konsekvenser blir uppenbara, men de har inte riktigt tagit vara på det läget.

Johan Pehrson, rolighetsminister?

Men bilderna är också tänkta att vara roliga. Om de bara hade angett ett årtal hade vi inte fått se slipsen och kängorna som gör bilderna intressanta. Men man kan också tänka sig att vi som publik reagerar lite olika på olika sätt att uttrycka en tidsperiod, eller hur? Om det i stället hade stått ”Jag har trott på språkkrav för medborgarskap sedan 1997” hade man nog undrat om det hände något särskilt då eller varför han kan ange det så tydligt. Och de där näbbkängorna, vilket år är vi inne på då, 1979? Det låter ju ännu längre sen än det ospecifika ”de här stövlarna var trendiga”, kanske till och med för länge? Hur gammal är karln egentligen? Hur gammal måste den som minns den tiden känna sig (och hur känner hen för att detta framställs som just länge sen), och visst är det bra med fasta övertygelser, men är det inte nästan lite suspekt med nån som aldrig ändrar sig ..?

Dessutom får man nog säga att lustigheten i sig, även om den förstås inte är unik, funkar bra ihop med Johan Pehrsons ethos då han gärna skojar till det. Så jo, det finns definitivt poänger med att använda sig av rekvisita. Utan den hade budskapet om framsynthet och principer passerat ganska obemärkt förbi.

Var När är Augustinus när man behöver honom …

Och det där att prata om hur lång eller kort tid är har vi faktiskt hört fler exempel på ganska nyligen. I TV4:s partiledardebatt i februari diskuterades den europeiska elmarknaden och att våra elpriser här påverkas av att vi förbundit oss att sälja el till kontinenten. Ebba Busch ville påpeka att detta inte var något nytt och sa att vi har haft kabel till Tyskland sedan Carola vann Eurovision. Utöver att hon tydligen tog fel på ett år (Carola vann -93, kabeln kom i bruk -94) så vet jag inte riktigt om det blir tydligare – eller känns äldre – att prata Carola än att faktiskt säga årtalet.

… och vem minns den snö som faller i vinter?

Och i SVT:s debatt i går fick vi ett ännu tydligare exempel på hur man kan försöka få tid att verka lång eller kort då Vänsterpartiets Nooshi Dadgostar i duell med just Johan Pehrson pratade om att den pensionsreform han vill genomföra skulle komma ”nästa mandatperiod”, och det låter ju faktiskt ganska avlägset. Pehrson själv kallade samma tidpunkt ”första januari”, och även om man inte vill tänka på det så här års så är det ju inte jättelänge till dess, särskilt inte som den rödgröna pensionsreformen ska börja rulla i augusti …