Mer jul
När jag för några år sedan försökte lära mig lite isländska råkade jag på något skojigt i min ordbok (som var tryckt på papper – numera finns islex.se), nämligen de två verben gráta respektive græta. Gráta (som uttalas ungefär graota) betyder gråta, men græta (som uttalas ungefär grajta) betyder att få någon att gråta. Häpp! En utbytt vokal och intransitivt blev transitivt. Tänk om det fanns fler exempel? Jag tyckte att det här, och isländska språket i stort, var hur coolt som helst.
I ungefär ett dygn.
Då slog det mig nämligen att svenskan ju har falla–fälla. Och sitta–sätta. Och brinna–bränna och säkerligen fler än så; jag var helt enkelt en aning – och här får jag använda ett (okej, ett av väldigt många) favoritadjektiv – hemmablind.
Nu tänkte jag inte prata mer isländska med er. Man sägs ju som bekant skola tala med bönder på böndernas sätt och med lärde män på latin. Eder retorikbloggare har nog alltid tänkt sig sina läsare som tämligen lärda (om än inte nödvändigtvis män), så jag räds inte att använda ett och annat latinskt begrepp här. Och tur är väl det då väldigt många av retorikens begrepp är just latinska. Det jag har i åtanke nu är aptum, också det ett adjektiv, tillika den viktigaste av retorikens fyra dygder: att talet ska vara anpassat till situationen där det hålls. Oftast brukar man ju med anpassat åsyfta saker som att talet ska ha en lämplig stilnivå (man uttrycker sig kanske lite olika på begravningar respektive artonårsfester), en svårighetsgrad och faktatäthet som varken förvirrar eller förnedrar åhörarna (en riksdagsledamot använder nog olika ord på valmötet och i finansutskottet), ja kort sagt ett passande innehåll (det tal som peppar folk att minska sina koldioxidutsläpp är ett annat än det som övertygar klimatskeptiker om vad som håller på att hända).
Men som sagt, ibland kan aptum till och med handla om vilket språk man ska tala, något som aktualiserades häromveckan:
I Sverige talar man svenska. Perfekt svenska är snobbigt överskattat, men fullt begriplig svenska är djup underskattat. Talar man inte svenska språket får man väldigt svårt att komma in i det svenska samhället. Samma sak gäller i nästan alla länder.
Oavsett vad Ulf Kristersson menade och vad jag tycker om det är det tydligt att många har försökt överträffa varandra i att missförstå honom, och bland de skojigare finns de som påpekat att det även pratas en hel del engelska i det här landet. För det gör det ju, särskilt i vissa miljöer. Det första man kommer att tänka på då kanske är teknik- och forskningsmiljöer, eller varför inte näringslivet (ni vet, de där som blandar managementlingo med corporate bullshit), men det räcker faktiskt att försöka handla kläder så ser man att den inhemska vokabulären inte alltid ses som adekvat. Tydligen finns det situationer även i förväntat svenskspråkiga miljöer där engelskan känns som det naturliga valet (jag har berört ämnet förut), och kanske tycker vi lite till mans att vissa språk funkar bättre än andra till olika saker ..?
Eder retorikbloggare kom nämligen på sig själv med just detta häromdagen. Jag började lyssna på Händels Messias, ett verk jag inte hade någon relation till över huvud taget, men började skruva på mig när jag hörde att de sjöng på – engelska!? Detta reklamens och actionhjältarnas språk är väl inget för barockmusik och skolade sångare?
Jag hade naturligtvis helt fel i sak om det där sista, men tycker själv att det är ett intressant och ganska talande fel. Men det är en annan sak som är anmärkningsvärd här, och det är ånyo min hemmablindhet. Jag har ju inte bara hört en av Messias hits, I know that my redeemer liveth många många gånger utan att tycka det är något konstigt med den, utan jag lyssnar dessutom en del på opera, och min stora favorit i genren är faktiskt från barocken. Och på engelska …
Ja, där ser man. Ni får formulera eventuell sensmoral själva, till exempel i kommentarsfältet. Annars ber Kirsten och jag om att få önska gott nytt år.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=GzUDuwPgAn4&w=560&h=315]