18 juli, 20169 november, 2018 joellandberg

Det etymologiska felslutet

felslut, fula knep, ord

Ibland blir det fel. Eller nja, det är nog ganska ofta egentligen, men nu tänker jag särskilt på att det kan bli fel när man myntar eller börjar använda ett ord. Det finns nämligen en del ord som betyder något annat än det man kan tycka att de borde betyda utifrån sitt ursprung eller sina olika beståndsdelars betydelse (och sistnämnda är för övrigt inte helt olikt något jag skrivit om tidigare).

Man kan till exempel nämna suffixet –fobi, som på senare tid blivit tämligen produktivt (homo-, islamo-, trans-, funko-, afro-), men också ifrågasatt: Kritiker har pekat på att ett sånt språkbruk faktiskt sjukförklarar någon vars åsikter man inte delar – och därmed eventuellt befriar vederbörande från ansvar för sin inskränkthet. Man kan således tycka att ett ord som homofobi förminskar inte bara HBTQ-personer, utan ockdå dem som förpestar deras tillvaro. Annars kanske det helt enkelt stör ens ordningssinne – hur någon som beter eller uttrycker sig funkofobt än känner inför människor med funktionsvariation tror jag inte riktigt det är likadant som någon med klaustrofobi känner inför till exempel en snålt dimensionerad hiss (eller jag inför spindlar). Möjligen är som någon påpekade islamofobi lite mer korrekt än de andra; en orimlig och överdriven rädsla för islam och muslimer kan nog vara en rätt bra beskrivning …

Vidare har vi begreppet högerextrem, som ju vid närmare påseende inte har någonting att göra med det vi brukar beteckna med höger-vänsterskalan, det vill säga fördelningspolitik. Om det hade det borde ju högerextremist i svensk kontext betyda ungefär nyliberal, och det gör det ju inte (och jag rekommenderar ingen att börja kampanja för att det ska göra det). Ordet har fått den betydelse det har eftersom det relaterar till en skala där höger och vänster snarare motsvarar auktoritär och liberal på det som brukar kallas den politiska kompassen. Det bruket av höger och vänster känner vi igen från till exempel amerikansk debatt, där fokus ofta hamnar på värderingar (”kulturkriget”) snarare än på resursfördelning (även om Republikanerna är mer höger och Demokraterna mer vänster även i ekonomiska frågor). Någon läsare kanske minns hur man i Facebooks barndom kunde ange sina political views genom att välja mellan några alternativ som sträckte sig från very conservative till very liberal. Det var inte helt lätt för alla att hitta sin plats där … På senare tid tycker jag mig dock ha sett att det blir vanligare att säga höger och vänster i den bemärkelsen här också, och det är ju goda nyheter för alla som hellre pratar om värde- och underlivsfrågor än om skatter, klasser och välfärd.

Nu tänker den uppmärksamma läsaren något om att det förstås är himla käckt med såna här smålustiga språkspaningar, men skulle det inte handla om felslut? Och jo, nu ska det det, för det finns andra ord av den här typen, ord som ibland används för att blanda bort korten och flytta fokus från sakfrågan. Ett sådant är antisemit, som ju betyder judehatare och inget annat. Ändå påstås det faktiskt ibland att araber eller andra semiter inte kan vara antisemiter – bara för att ordet ser ut att betyda något annat än det gör, för vet ni, ord gör faktiskt det ibland: Smörgåsen är till exempel ingen fågel … Man kan fråga sig om det handlar om desperat argumentation eller bara vanlig dumhet. Några häpnadsväckande exempel på detta finns samlade här.

Samma typ av resonemang ser vi angående nästa ord, som många gånger har lockat fram den inre hobbyetymologen hos dem som kanske saknar argument men ändå måste motivera att de inte tänker ändra sitt språkbruk vad andra än tycker:

 

Här ser vi det etymologiska felslutet i sin fulla prakt. Oavsett just det här exemplet torde det inte krävas alltför många sekunders eftertanke för att det ska bli uppenbart att ett ords ursprung, historiska användning eller motsvarigheter på andra språk ofta säger mycket lite om vad det betyder nu – och än mindre om dess laddning: Rolig är inte motsatsen till orolig. Asien inkluderar lite mer än Turkiets västkust. Eventually betyder inte eventuellt. Och tjänstefolk sågs som en neutral benämning för några decennier sedan, men du lär inte höra rutavdragets vänner kalla de subventionerade städerskorna det nu … Det är med andra ord tydligt att en förutsättning för att resonemanget i tweetarna ovan ska hålla är en (självvald) fullständig okunnighet om hur språk fungerar och förändras. Det påminner faktiskt en hel del om argumentet Men så har vi ju alltid sagt, som man stöter på ibland. Detta är till att börja med ofta inte sant, men framför allt får principen Så har vi ju alltid sagt lite jobbiga konsekvenser för dem som förfäktar den: Erkänna de du-reformen? Anse de att snön är hvit? Tycka de att idiot är en lämplig benämning för till exempel en människa med autism?

Puh. Nu har eder retorikbloggare tröttnat på retoriska frågor och det egna raljerandet, och det börjar bli dags för oss att fundera på vad vi ska dra för slutsatser utifrån det här. Vi inledde med att fastslå att det finns ord som betyder något annat än de ”borde” eller ser ut att betyda, och det som kan diskuteras är om och i så fall hur dessa ska ändras. Ser man till de exempel som tagits upp tycker jag det är tydligt att högerextrem och antisemitism är så pass etablerade och framför allt så oproblematiska att det är poänglöst att försöka ersätta dem med andra ord. Eller ja, det finns ju förstås gott om mer eller mindre synonyma ord man kan välja mellan beroende på hur hårt man vill markera mot judehatare och nyfascister – ni fattar. Lite annorlunda är det med de förmenta fobierna, dels för att de ännu är ganska nya ord som nog kan diskuteras en hel del till, dels för att fobi som vi sett inte är helt lyckat. Till exempel används det engelska begreppet ableism en del, även om funkofobi är mer etablerat (det finns till exempel med i senaste upplagan av SAOL), och verkar vara på väg att bli tämligen dominerande. Som jag förstår det är orden synonyma, men det kan mycket väl finnas en nyansskillnad jag har missat – kommentera väldigt gärna i så fall. Vidare hör man också antimuslimsk ibland, i linje med antiziganism och antisemitism (notera att det är olika ordklasser i exemplen – jag blir osäker på substantiveringen; antimuslimism känns rätt bökigt …). Prefixet anti– är väl egentligen mer träffande än –fobi, men det återstår att se om någon av fobierna döps om (och ja, döpa är ännu ett ord vars etymologi krockar lite med den vardagliga betydelsen). Man kan behöva påminna sig om att språket sällan är så logiskt som man skulle önska. 

Men visst finns det exempel på att daterade ord ersatts av mer lämpliga. Man kan nämna tornsvalan, som fick ett nytt namn då den ju inte är någon svala, men många kommer nog snarare att tänka på den amerikanska engelskans negro som blev black som blev african-american. Den här förändringen avfärdas ibland helt enkelt för att stora delar av den ojämlikhet man ville motverka eller i alla fall distansera sig ifrån med de olika bytena består – som om någon hade påstått ett nytt ord (typ ett könsneutralt pronomen) ensamt skulle förändra världen! Man kommer ändå inte undan att amerikanerna i och med detta fått bort en del historiskt bagage från det språk de lever sina liv i. Här kan man också nämna inuit, same och rom, där man till det där med historiskt bagage kan lägga att detta är gruppernas egna ord för sig själva, och inte sådana de tilldelats så att säga uppifrån. Ett annat exempel, som redan skymtat förbi ovan, är funktionsvariation, alltså det som tidigare kallades funktionsnedsättning och innan dess handikapp. Liksom hos fobierna ovan är det mer på spel här än den språkintresserade allmänhetens sinne för ordning och logik, och det är tydligt att man ersatt (ned)värderande ord med mer neutrala, och det är naturligtvis bra på alla sätt. Dessutom har åtminstone inte jag hört något gnäll om att de där som minsann ALDRIG tänker säga hen eller chokladboll också ska hålla fast vid handikapp och rullstolsbunden, men vad det kan bero på tar vi någon annan gång.