Oxymoron och andra paradoxer

Med oxymoron menas att man sätter ihop två till synes motstridiga ord eller begrepp till en enhet som trots allt visar sig fungera. Det är en figur som kan vara väldigt tilltalande rent estetiskt – rena poesin ju – men också fungera som ett argument: Syftet kan vara att överraska åhörarna men också att försöka få dem att se saker i nytt ljus. Det finns många etablerade exempel, som

fulsnygg,
talande tystnad,
bitterljuv,
pojkflicka,

eller som det heter i en låt jag kommer på mig själv på att vilja höra vid den här tiden varje år: munter spleen. Oxymoron ska alltså inte förväxlas med antites, för en sådan behöver inte vara lika koncentrerad, men framför allt är ju antitesens motsättning inte tänkt att visa sig skenbar, utan tvärtom att bestå och lyftas fram.

En annan besläktad figur är paradoxen. Det enda som egentligen skiljer dem åt är tätheten, och således finns det ingen exakt gräns mellan de två. Men man kan säga att fulsnygg är en glasklar oxymoron och Den är ful, men just därför riktigt snygg snarare en paradox. Typ. Så när The Ark i sitt lustmanifest skrev att de 

förespråkar en uppriktig artificialitet framför den rådande kulturens artificiella uppriktighet

fick de till två finfina oxymoroner och en antites (eller är det en paradox?). Samt en parallellism och en kiasm–antimetabol(!). Men de är ju som bekant svaga för det

lagom överarbetade

och har bevisligen använt sig av paradoxer fler gånger.

Mindre tydligt = mer intressant

Exemplen ovan är trots allt tämligen tydliga, men det finns också sådana som vissa ser som misstag eller motsägelser som helt enkelt inte funkar, som när någon menar att de ingående leden i skitbra och i jätteliten tar ut varandra. Jag tycker dock att det är att tolka de förstärkande förleden alldeles för bokstavligt: Ibland är ett skit bara ett skit. Betydligt mer intressant är i så fall frågan vad man ska kalla till exempel en vegetarisk köttbulle …

Och bekanta oxymoroner i all ära, men det är ju roligare att titta på sådana som är tillfälliga eller nyskapade – och att försöka hitta de argumenterande funktioner deras avsändare tycks hoppas på. För vi har ju redan sett att det är svårt att dra upp de exakta formella gränserna runt och mellan de här figurerna, men framför allt så är det ju långt ifrån alltid det råder enighet om vilka ord som är förenliga eller inte.

I reklamen så som i politiken

Till exempel såg jag nyligen en annons för en matematikapp för barn där man lockade med positiv skärmtid. Det är ett ganska lyckat exempel på både överraskning och nytt ljus, då skärmtid naturligtvis inte är något dåligt i sig, men definitivt oftast pratas om som något som ska undvikas eller åtminstone begränsas. En annan underbar slogan är Västtrafiks Tack för att du reser tillsammans. Dock får nog också den sägas vara något slags gränsfall: Dels är det nog snarare en paradox än en oxymoron, dels är det ingen semantisk motsättning utan mer en grammatisk skevhet som står för skavet.

Och i politikens värld dyker det förstås också upp en och annan oxymoron. Jag har tidigare tagit upp att Moderaternas Ulf Kristersson vill se en stram och civiliserad migrationspolitik, och där kan man verkligen diskutera om de orden alls är kompatibla, och hur stor överraskning eller hur mycket nytt ljus kombinationen i så fall orsakar. 

Ett annat exempel stod Annie Lööf för när hon under den senaste regeringskrisen sa att Centerpartiet skulle gå i konstruktiv opposition. Och det var förstås många som gjorde sig lustiga över det, men jag gillar den, för en oxymoron är ju en rätt bra bild av den situation C befann och befinner sig i: Det gäller förstås för Lööf att visa att de förvisso tolererar Löfven, men också att de inte säljer sig för billigt. Hon ville säga att de inte tänker sitta i ett år och rösta ja till allt regeringen föreslår, men inte heller rösta nej till allt, utan fortsätta förhandla, men aldrig mer oförsonligt än att det leder framåt. Det fick hon in i två ord.

Överraskade var vi nog många som blev när vi hörde talas om Centerpartiets plan. Men efter ett ögonblicks eftertanke kanske vi också anade någon ny nyans av begreppet opposition.