9 oktober, 201815 november, 2018 joellandberg

Några av valets alla och

figurer, ord, språkligt

Eder retorikbloggare fortsätter grotta ner sig i det han börjat kalla för hopbuntning, det vill säga formuleringar av typen ”x och y”. En enkel samordning av två led, helst två av samma typ (t.ex. nominalfraser, adjektiv eller satser i samma tempus) som helt utan kommentar eller motivering läggs fram som om de hörde ihop på ett fullständigt självklart sätt. (Jag har tidigare skrivit om hur detta användes i talen i Almedalen 2015, 2016 och 2017). I dag tänkte jag visa några exempel på hur saker buntades ihop i den nyss genomlidna valrörelsen.

Med ett begrepp lånat från medieforskningen skulle man kunna kalla hopbuntning för en sorts gestaltning eller inramning (eng. framing), alltså ett sätt man väljer att framställa något på. Det går att prata om – gestalta – samma sak på olika sätt. Man kan till exempel tänka sig att elbilar och laddstolpar dyker upp i ett nyhetsinslag som handlar om växthuseffekten, eller ett som handlar om landsbygden. Hopbuntningar blir ett slags mikrogestaltningar där en företeelse sätts i samband med en annan – eller ibland där två företeelser så att säga gestaltar varandra.

Vi gör några nedslag. Om inget annat anges kommer citaten ur SVT:s Tal till nationen eller partiledartalen från Almedalen. Ett intressant exempel på hur hopbuntning kan gestalta ett ord är hur partiledarna buntar ihop ordet demokrati med andra ord: Stefan Löfven är så där allmänt mysig som talar om 

gemenskapen och demokratin

och Jan Björklund följer också det allmänna, idealistiska spåret då han gillar att leva 

i fred och i demokrati.

Ulf Kristersson sätter däremot demokratin i samband med försvaret, en gång i varje tal: 

Sveriges gränser och vår nationella demokrati
skyddar våra gränser och skyddar demokratin

Det här ska man naturligtvis inte dra några långtgående slutsatser av (om inte annat för att jag här bara studerar hopbuntningar och inga andra sätt varpå de pratar om demokrati och annat), men något lär vi oss ändå om talarnas syn på olika saker. Ett annat ämne (som var ett stort ämne i valrörelsen) är trygghet och för den delen otrygghet. Det visade sig, kanske en aning oväntat, att de begreppen oftast sattes i samband med välfärd och samhället i stort:

otrygghet och splittringen
trygghet och frihet (Löfven)

utbildning och trygghet
trygghet och möjligheter
trygg och tillgänglig (Lööf)

tryggt och starkt samhälle
säkerhet och trygghet (Lövin).

Ulf Kristersson sticker ut genom att göra en brott och straff-gestaltning

knäcka gängen och öka tryggheten

och Jimmie Åkesson får in båda 

tryggt och sammanhållet folkhem
tryggt och sammanhållet
våld och otrygghet
bekämpa grov brottslighet och skapa trygghet.

Men man måste inte alltid jämföra partiledarna sinsemellan. Det kan också vara intressant att se hur en och samma talare varierar sina ordpar för att på så sätt göra en mer utarbetad gestaltning, eller kanske skapa ett kluster av ord som hör ihop och är synnerligen trevliga (eller ibland otrevliga) och som liksom förstärker varandra. Som Jonas Sjöstedt, vars vänsterpartism manifesteras med all önskvärd tydlighet:

går ihop och ställer upp för varandra
gör det tillsammans och delar rättvist
går samman och löser samhällsproblem
hålla ihop och stå upp för jämlikheten
vi håller ihop och vi hjälps åt.

Att samarbeta är att hjälpas åt är att dela rättvist är att lösa samhällsproblem. Allt detta presenterat som fullständigt självklart. Ulf Kristersson är aningen mindre tydlig när han berättar hur han tycker att Sveriges migrationspolitik ska vara. Första exemplet är från Tal till nationen, andra från Almedalen och de sista tre från SVT:s Duellen mellan honom och Löfven.

klok och stram
stram och civiliserad
stabil och pålitlig
stram och hållbar
långsiktigt och hållbart.

Här finns det en del att säga och ännu mer att undra. Kanske är det andra raden som är mest iögonfallande, eftersom åtminstone eder retorikbloggares första tanke var att det skulle passa bättre med ett men än ett och där. För visst är det lite motvilligt man stramar åt något? Och vad han menar med civiliserad är lite lurigt oavsett preposition: Är det civiliserat att ge asyl åt ett visst antal? Och i så fall hur många? Eller borde frågan lyda hur få? Ett och ett är ordparen (i alla fall de andra fyra) ganska lättsmälta, men när man ser dem tillsammans blir det ju det där klustret. Via stram finns det alltså en koppling mellan en civiliserad och en hållbar migrationspolitik, och ser man till hur Kristersson och många andra pratat om ämnet låter det ju som att det civiliserade inslaget är att vi inte ska ta emot fler än att det, vad nu det är, ska hålla.

Vidare tolkning lämnar jag tills vidare åt läsaren. Men jag misstänker att jag återkommer.