Statsministern säger och
Jag borde väl skriva något om salig decemberöverenskommelsen, söndagens partiledardebatt eller den parlamentariska kris vi antagligen redan befinner oss mitt i, men världen är som bekant full av borden. I dag tänkte jag i stället att vi skulle prata lite om svenska språkets vanligaste ord: och. Det finns naturligtvis många sätt att använda och, men det är framför allt ett jag tycker är retoriskt intressant: Att samordna två enstaka ord eller korta fraser för att antyda ett starkt samband mellan dem. Det kan låta såväl banalt som flummigt, men jag ska försöka förklara vad jag menar.
Vi säger väldigt ofta saker två och två. Det finns till exempel en massa fasta så kallade pleonasmer eller tautologiska uttryck som går ut på att man säger (typ) samma sak två gånger:
saker och ting
kors och tvärs
klart och tydligt
vitt och brett
ordning och reda.
Och så finns det en massa andra ordpar som man helt enkelt väldigt ofta hör tillsammans. Många sådana par är naturligtvis motsatser (kvinnor och män, krig och fred, stad och land osv), men de intresserar oss inte just nu; vi håller oss i stället till dem som har – eller påstås ha – någon sorts samband. Plockar man ur politiskt språk hittar man exempel som
krig och förtryck
kvinnor och barn
demokrati och mänskliga rättigheter
fritt och demokratiskt Palestina, fria och demokratiska val
vård och omsorg.
Vart är jag nu på väg med det här? Jo, med tanke på hur vana vi är att höra sådana här konstruktioner är det rimligt att anta att vi så att säga är inställda på att uppfatta relationen mellan ord som presenteras parvis på det här sättet som starkare än den faktiskt är. För som vi ska se är det inte bara ordpar som är självklara för alla som läggs fram på det här sättet. Än mer intressant ur retorisk synvinkel blir det då de här hopbuntningarna sällan lyfts fram eller underbyggs med argument – oftast bara finns de där, som självklarheter, en helt naturlig del i den världsbild talaren målar upp och argumenterar utifrån. En sådan världsbilds betydelse bör man inte underskatta; den kan avslöja mycket om talaren och hens agenda, men framför allt så är den en minst lika viktig del av talets argumentation som de teser och åsikter som framförs mer explicit.
Jag har roat mig med att gå igenom några av Stefan Löfvens tal, närmare bestämt årets första maj-, Almedals- och sommartal. (För protokollet bör jag tillägga att jag här utgått helt från talen så som de publicerats i textform på socialdemokraternas hemsida, utan att kontrollyssna. Det kan således vara så att något av mina exempel lät lite annorlunda när talet verkligen hölls eller rentav inte fanns med. Men exemplen är många, så jag tror jag har marginal.) Jag har plockat ut de ordpar som tydligt passar beskrivningen ovan och som jag tycker har någon sorts retoriskt värde:
bildning och kunskap
lärarprofessionen som ett statusfyllt och fritt yrke
järnvägsavreglering och underinvestering
stress och samvetskriser
hopplöshet och passivitet
skattesänkningar och nedskärningar (två gånger)
fria och jämlika individer
decennier av fattigdom och fördomar
tiggeriet och utsattheten
orättvisorna och fattigdomen
jämlikhet och solidaritet
oro och splittring
lämna skolan som bildade och fria individer
leva fria och jämlika liv
populismen och kortsiktigheten
Jag ska i stort lämna tolkningen åt läsaren, men visst ser man att det är en socialdemokrat som talar? Både skattesänkningar och nedskärningar och järnvägsavreglering och underinvestering är tämligen ideologiska formuleringar. Paren fattigdom och fördomar och tiggeriet och utsattheten säger något om hur Löfven ser på orsakerna till och ansvaret för att människor är beredda att resa långt för att tigga om småpengar på svenska trottoarer, och populismen och kortsiktigheten är en elegant känga. Mest intressant är dock hur han använde orden fri och frihet. Orden har alltid funnits hos arbetarrörelsen, men jag tror man lugnt kan säga att de sedan länge ägs av det borgerliga sidan. Att så självklart säga till exempel fria och jämlika tror jag kan få många lyssnare att haja till och kanske påverkas. Eller invända.
Här borde kanske det här inlägget sluta, men jag kunde inte låta bli att göra liknande genomgångar av några andra partiledare. Ett tag övervägde jag ett litet quiz om vem som sagt vad, men det blev alldeles för enkelt … Vem tror ni till exempel att det här är?
Stalin och kommunismen
ett jobb handlar om stolthet och social gemenskap
politisk centralstyrning och planhushållning
utvärdering och betyg
jobb och välfärd
arbetslinjen och kunskapsskolan
solidaritet och medmänsklighet
fundamentalism och hederskultur
regler och skatter
jobb och tillväxt.
Precis, Jan Björklund, som dessutom var
både laddad och taggad
för att sitta kvar som partiledare. Vissa likheter finns med nästa talares lista, och med Björklund lagd till handlingarna tror jag ni kan räkna ut vems den är:
skatter och detaljstyrning
lärlingsjobb och minskat regelkrångel
utveckling och framtidstro
myllra av modernitet och möjligheter
valfrihet och mångfald
frihet och självbestämmande
ansträngning och arbete
digitaliseringen och automatiseringen
valfrihetsreformerna och framväxten av privata alternativ
flexibilitet och valfrihet.
Visst är det Annie Lööf. Hon gav dessutom två bra exempel på hur effektfullt det kan bli om man skriver flera sådana här par på samma tema och levererar dem ganska tätt:
att entreprenörer och företagare ska få frihet och möjlighet att bygga sitt företag utan onödiga regleringar och bestämmelser
Fattiga människor som utsätts för våld och överfall på våra gator … Mord och skottlossning. Hat och hot … Det gör mig ledsen, bedrövad och arg att se all den grymhet och den kyla vi sett i samhället den senaste tiden.
Naturligtvis finns det en risk att det blir överlastat om man envisas med att ständigt säga två saker i stället för en, men det här tycker jag funkar bra. Det gäller även nästa exempel, som handlar om identitetspolitik:
Färdigsorterad och stämplad blir du främst en representant för en kategori … Sen ska politiken lägga till rätta. Styra upp och reglera. Det blir kvotering och särbehandling. Grupprättigheter och särlagstiftning … Enligt dem vet han inget om förtryck och diskriminering … Man sår split och splittring … Istället för inkludering och integration så lagstiftar men fram en struktur som förstärker olikheterna.
Om man inte minns Ebba Busch Thors tal i Almedalen, för det är därifrån citatet ovan kommer, är hon nog den av de talare som tas upp här som är svårast att identifiera. Hon verkar också vara den av dem som använder den här figuren minst (Hon är också den enda jag bara läst ett tal av). Även nästa partiledare gör ett antal dramatiska hopningar av flera ordpar, och spelar generellt ett högt spel jämfört med de andra som figurerar här. Det är inte svårt att räkna ut vem det är.
maktmissbruk och verklighetsfrånvända maktspelare
uppror mot den maktfullkomliga överheten och mot utländskt fogdevälde
den heliga mångkulturalismen och massinvandringspolitiken
avgörande för vår biologiska mångfald och för våra öppna landskap
upplopp och kravaller i segregerade förorter
brandkår och ambulans utsätts för stenkastning och vandalisering
flathet och naivitet
splittring och otrygghet
ökad polarisering och spänningar i samhället
invandring och tiggeri
frihet och självbestämmande
att obekväma åsikter och sanningar förtigs
feg och undfallande
segregation och utanförskap
ett fullt logiskt och legitimt tecken i tiden
våra satsningar och visioner för ett varmare och tryggare samhälle
frustration och förtvivlan
normer och värderingar, seder och traditioner
växa upp i trygghet och harmoni till trygga och harmoniska individer
ideologisk renlärighet och verkningslös symbolpolitik
Jimmie Åkessons drastiska ordval – verklighetsfrånvända maktspelare, den heliga mångkulturalismen, flathet och naivitet och obekväma åsikter och sanningar – torde skrämma bort många men tilltala andra desto mer, och det är naturligtvis helt medvetet. Talets målgrupp är de som redan är någorlunda positivt inställda till Åkesson och hans parti. Att det är ont om oväntade eller argumenterande kombinationer men ganska gott om tautologier ligger också i linje med det.
Och om man ska ge sig på att sammanfatta blir det väl ungefär där man hamnar. Oftast verkar den här figuren främst syfta till att förstärka en poäng eller helt enkelt försköna talet; det ska låta bra. Men ibland finns det något mer bakom. Kombinationer som skattesänkningar och nedskärningar eller fria och jämlika individer säger något på riktigt. De är komprimerade argument som liksom framförs lite i förbigående och kanske kan få åhörarna att se de berörda begreppen – se världen – med lite lite andra ögon.