15 september, 20151 mars, 2021 joellandberg

Non sequitur

argumentation, felslut

Non sequitur är – naturligtvis – latin och betyder ’det följer inte’. Det är också namnet på ett logiskt felslut som helt enkelt består av en eller flera premisser och en slutsats som ser ut att följa därav, men som inte gör det. Det är lätt att bli lurad, och det finns flera olika sätt varpå en slutsats kan verka rimlig utan att vara det. I dag tänkte jag diskutera några olika skenargument, och också roa mig med att formalisera några av dem enligt ett synnerligen pedagogiskt schema:

Detta är en premiss,
alltså är detta en slutsats

Vidare ska jag några gånger rentav unna mig att formulera andras teser och argument lite mer avskalat och explicit än de gör själva, det vill säga göra det som ibland kallas en rekonstruktion av någons åsikter. Det är naturligtvis riskabelt, men som vi ska se ofta nyttigt och klargörande.

Så, då kör vi. Ett felslut som är lätt att göra är att missta ett argument för relevant bara för att det är hållbart. Hållbarhet och relevans är de kriterier man brukar använda för att bedöma hur starkt ett (sak)argument är (här finns en finfin artikel om den här sortens argumentationsanalys). Med hållbarhet menas helt enkelt hur sant påståendet är, och det är den enkla biten. Kanske inte enkelt alla gånger, men enklare än att fastslå hur relevant samma påstående är, alltså om och i så fall i hur stor utsträckning det har med saken att göra. Det är lätt att enas om att Matt. 19:6 lyder ”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt”, men huruvida det ska ha någon bäring på hur vi lever i dag är inte lika självklart. Samma förhållande gäller påståendet

SD är tredje största parti,
alltså kan de inte vara fascister

som ju kan låta ganska rimligt – tanken på att rikets tredje parti skulle vara fascister är ju både främmande och skrämmande, särskilt om man i stundens hetta felaktigt sätter likhetstecken mellan ”SD är fascister” och ”alla som röstar på SD är fascister” – men det finns faktiskt ingen koppling mellan de två delarna av påståendet (precis som det att något känns främmande och skrämmande verkligen inte är skäl nog att tro att detta något inte stämmer). Det är helt enkelt inte relevant.

Liknande sammanblandningar där man är så himla bombsäker på X att man låter det betyda också Y är lätta att göra. Tänk till exempel på tonläget efter vissa grova brott, där många ropar efter hårda straff och liksom på köpet överger rättssäkerheten. Typ

De skyldiga måste straffas hårt,
alltså ser vi till att låsa in så många som möjligt

Och jo, jag vet att den formuleringen är synnerligen tillspetsad, men det har sin poäng. Det är antagligen få som verkligen säger eller tänker såna här saker, och det i sig tror jag gör det möjligt för många att agera efter dem. Men att formulera (rekonstruera!) det outsagda kan kanske få en att se och förstå sitt agerande tydligare … Den här förväxlingen – mer eller mindre omedveten – är en anledning till att kriget mot terrorismen ser ut som det gör.

En mer känslomässig variant hittar vi hos Erik Helmerson, som nyligen skrev en ledare i DN om programmet för Mänskliga rättighetsdagarna som hålls i Göteborg senare i höst. Han har sina poänger, men den här biten är intressant på fel sätt:

Jag har till att börja med vissa invändningar mot jämförelsen med ett våldtäktsoffer. Visst, precis som kjollängd är en ickefråga när det gäller ansvar och skuld efter en våldtäkt är eventuellt rasistiska teckningar en ickefråga när det gäller ansvar och skuld efter ett attentat, så långt inga problem. Men kjollängd är en ickefråga även i andra sammanhang, eventuell rasism är det inte, och det tror jag inte Helmerson tycker heller. Möjligen menar han att det är bortom all diskussion huruvida Charlie Hebdo någonsin innehållit något rasistiskt, men det är ju inte riktigt det han skriver … I stället kokar de här två styckena ner till

Folk har dött för teckningarnas skull,
alltså kan de inte vara rasistiska

och nu förstår jag om det här låter hjärtlöst, och nog får seminariedeltagarna vara väldigt noga med att undvika victim blaming, men precis som i tidigare exempel följer inte det ena av det andra, och det är det enda som intresserar oss här.

En mer vulgär version av non sequitur är att slänga ur sig något som helt enkelt låter bra, något gångbart och aktuellt – en allmän plats, som att ta avstånd till exempel – och sen hoppas på det bästa:

Det här är förstås bara nonsens. Det går inte riktigt komma på någon anledning till att Stockholm pride skulle ta avstånd från … halva världen, eller vad det nu är twittraren menar egentligen, och oklarheterna slutar inte där. När jag försökte ställa upp den här tweeten som jag gjort ovan kom jag bara fram till

… … …
alltså måste Stockholm pride ta avstånd från ett antal länder

och kan alltså inte ens identifiera någon premiss, möjligen någon sorts grand unification konspirationsteori om hur tio tusen syriska bögar håller på att infiltrera … nej … Skämt åsido, man kan fråga sig varför jag ens tar upp det här, och man kan svara att det är för att tweeten trots allt ser ut som ett argument. Även om det inte är många som favat eller retweetat den tror jag att de som brukar uppskatta skribenten och ogillar både muslimer och HBTQ-rörelsen nickar lite halvhjärtat utan att tänka efter.

Men det kanske inte bara är anonyma twittrare som gör det så där enkelt för sig. Det är lätt att hitta logiska luckor när man letar eller åtminstone unnar sig ett ögonblicks eftertanke, men läser man verkligen allt på det sättet? Vi har sett flera exempel på hur lätt det faktiskt är att acceptera ogrundade påståenden. Handen på hjärtat, hur kritiska är vi själva mot det som bekräftar det vi redan tror och tycker?