Om retorik

Vinst varenda gång

Det finns påståenden och frågor där alla svar blir fel. Det klassiska exemplet är förstås Har du slutat slå din fru?, och i de flesta fall är nog sådana språk- och logiklekar mest att betrakta som underhållning eller spetsfundigheter, men det betyder inte att de inte kan vara svåra att hantera. Ponera till exempel att du blir kallad lättkränkt eller får höra att din idol är överskattad. Den som tiger samtycker (nej, så är det ju för guds skull inte, men tiger du lär din häcklare hävda det med emfas), och om du vill protestera krävs faktiskt viss fingertoppskänsla för att inte  invändningen ska bli ett oavsiktligt medgivande. Och sådana här rävsaxar kan naturligtvis användas som argument i riktiga diskussioner också, förutsatt att de är någorlunda subtilt formulerade och har – eller verkar ha – tillräckligt med substans för att det inte ska märkas alltför tydligt att de är just rävsaxar.

Något som en hel del tid och energi ägnats åt de senaste åren är avståndstagande, eller åtminstone uppmaningar därtill. Man skulle kunna kalla kräva att någon tar avstånd från något för en topos, alltså inte ett argument, utan en plats där man kan hämta argument (topos är grekiska för plats). Mer specifikt är det en formell eller taktisk topos, alltså en typ av argument eller helt enkelt just en form, som kan ges olika innehåll beroende på vem som vill vem vad.

För innehållet varierar mycket från fall till fall, och med det varierar också hur befogad en sådan här uppmaning egentligen är; relationen mellan olika företrädare för samma parti, mellan en själv och ens egna tio år gamla åsikter och uttalanden eller mellan en godtyckligt utvald muslim och IS ser rätt olika ut. Och det är i fall som sistnämnda, där den ”anklagades” ansvar inte direkt är glasklart, som det här draget är mest intressant. Det primära syftet med att använda det torde vara lite hederlig gammal guilt by association riktad mot en enskild person, men den som kommer med kravet tar sig samtidigt rätten att försöka definiera den andres åsikter, och det är en väldigt offensiv debatteknik. Vi får också veta något om den som lägger fram kravet – de begrepp, idéer, personer och organisationer någon tycker hör ihop säger mycket om den världsbild hen utgår ifrån (och enligt all retoriklogik vill pracka på oss andra).

Och den som kravet ställs på hamnar som sagt mellan Skylla och Karybdis och ser ut att förlora oavsett reaktion; att vägra ta avstånd leder till misstänkliggörande, att däremot göra det är att medge någon sorts ansvar för och koppling till vad det nu gäller. Damned if you do, damned if you don’t helt enkelt.

Hur tar man sig ur fällan då? Den som har is i magen och tror sig kunna skaka av sig associationen kan naturligtvis spela med, ta avstånd och tillägga något om att man bara inte kan förstå hur någon kan tycka att jag har något gemensamt med den eller den. Annars får man försöka underkänna frågan och påpeka guilt by association-försöket, helst på ett sätt som i publikens och meningsmotståndarnas ögon inte är identiskt med att vägra ta avstånd. Lycka till med det du … Skämt åsido, det låter svårt, och jag tror det är svårt, helt enkelt för att toposen kräva att någon tar avstånd från något oftare verkar användas med syfte att väcka misstankar och gräva skyttegravar än att främja dialog.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Cookiepolicy